T U N G låt ... Daniel Merriwheather ft Wale - Change

Om några veckor så besöker en av mina favoritkomiker Pablo Francisco, rikets huvudstad. Har länge velat se snubben och som ett slag av spontanitet så beställde man biljetter till hans show. Det skall bli soft, första gången man ser en känd amerikansk komiker uppträda Live så det kommer vara en upplevelse. Jag vet att man kommer antagligen att garva arslet av sig, även om han tenderar att ibland köra små uttjatade skämt. Om jag ser fram emot spektaklet? ABSOLUT. Kommer försöka ta lite bilder så ni får se...

Det är få saker som gör mig mer förbannad än när man ser unga människor utsättas för mobbning i skolan. Det kommer förmodligen bli en av de större prövningarna för mig som blivande lärare att inte bli den där naiva, dumma läraren som tror att något sånt inte förekommer på ens skola eller ens klassrum. Att jag verkligen blir en lärare som tar tag i problemet när det väl uppdagas och att jag inte vänder kinden till. Det är ett växande problem i dagens skolor där svaga individer som på olika sätt är osäkra i sig själva försöker upphöja sin egna självkänsla genom att trycka ner andra. En del man känner har upplevt mobbning eller annan form av kränkande beteende av olika anledningar. Anledningar som de inte har kunnat haft kontroll över eller ens makten att förändra för att bli mer accepterade i sina mobbares ögon. Jag växte upp med ett talfel, som några av ens så kallade vänner ansåg vara någonting roligt. De tyckte det var så pass roligt att de alltid ville påpeka det för varenda jävel de mötte, så att den personen också skulle lägga märke till det. Det lilla "felet" jag hade var ingenting jag kunde rå för, det var bara något som existerade. Ändå räckte det för att man skulle betraktas som annorlunda. Under flera år så hade man det svårt. Jag kan inte påstå att man var utstött, för folk diggade ändå mig och jag har aldrig haft problem med att ha eller finna vänner. Men det där fanns alltid där. Det kunde vara vad som helst, att man tjafsade om något med någon så skulle det alltid tas upp. Det var liksom deras ess i rockärmen, att slänga iväg en kommentar. Jag har aldrig varit rädd för någon. Den ende jag är rädd för är den som skapat mig. Så det hände ofta att man hamnade i slagsmål med folk som var större än vad man var själv. Jag sket i. Jag försvarade mig mot all form av angrepp även om man ibland bröt ihop. Lärarna var som blinda, de måste ha känt av att det var någonting men de ville kanske inte inse det. Eller så ville dom inte ta tag i det helt enkelt.

På grund av ett mindre talfel som vissa idag kan tycka är gulligt i sig så betraktades man annorlunda under större delen av ens tidiga skolgång. Ibland var det lättare än andra. Kommer ihåg en dag då vi hade bildlektion, har alltid varit rätt duktig på att rita. Hur som helst så hamnade jag i ett mindre tjafs med en av mina då bästa vänner, en av de som var ivrigast i spridandet om ryktet om mitt lilla talfel. Han uppviglade de andra killarna i klassen att börja härma mig i hur jag talade. De måste ha varit kanske uppemot minst ett halvdussin men de kunde lika gärna vara flera hundra. Man satt där mittemot dom helt ensam, och läraren låtsades som ingenting fast att han hörde hur de medvetet försökte göra narr av en. Kan inte ljuga om att det inte sårade en. Det är sådana incidenter som gjort mig till den aggressiva person man är idag. Kommer ihåg ett annat scenario. Vi hade en bokredovisning, och bara för att jag i ett försök att slippa uttala ordet på ett sätt som skulle leda till att mitt talfel skulle exponeras och skratt bryta ut som alla andra gånger så sa jag att författaren hette Lars när han i själva verket hette Lasse. När jag hade sagt författarens namn och nervöst ville fortsätta med redovisningen så skrek en tjej, som man ironiskt nog alltid varit snäll och trevlig mot att författaren inte alls hette så, utan hette det senare. Vilket givetvis ledde till att hela klassen mer eller mindre garvade och man stod där och kände sig som en idiot. Återigen satt läraren i mitten av klassen och gjorde ingenting.

Det finns många fler scenarior under nästan 5-6 års tid, men det är fortfarande jobbigt att tala om det. Idag så har jag blivit av med mitt lilla "talfel" och har inga som helst problem. Men bara att lärarna på min skola var så jävla naiva och korkade och inte ville ta tag i det hela har lett till att jag lovat mig själv att aldrig bli som dom. Det är viktigt att som lärare att aldrig vända kinden till. Att vara steget före och se till att alla ens elever har en så pass bra skolgång som möjligt där dom kan ha en möjlighet att växa. Skolan skall inte vara en plats för svaga människor att livnära sig på ännu svagare människor för att på så sätt öka deras egna självkänsla. Skolan skall vara öppen för alla oavsett hur man pratar, ser ut eller vafan man kommer ifrån eller tror på för gud. Mobbning kommer antagligen alltid existera för det är en del av det mänskliga naturen, men det finns sätt att motarbeta den. I min roll som lärare gäller det att inte blunda för problemet och vara naiv, utan att se realiteten i vitögat och agera därefter.

När det gäller de som gjorde narr av mig - dom kan alla gå ner en efter en och suga av mig.