Sitter här nu i mitt rum, lite halvnaken sådär. Det är ibland lite befriande att springa runt med enbart boxers på, klia sig i skrevet utan att ta hänsyn till någon, haha. För er som inte vet om det så skriver jag en miniuppsats för tillfället, eller skriver är kanske att ta i, har inte rört skitet på typ 2 dagar. Ska sätta igång och skriva lite senare. Fattar fortfarande inte poängen med uppgiften, totalt meningslös och bortkastad tid.

Ska inte uppehålla er för länge, nu skall jag chilla lite med en bra film och sen så skall jag försöka finna lite motivation till att fortskrida med mitt skrivande, halvnaken självklart. 

För övrigt; BEHÖVER ETT FUCKIN JOBB, någon idé?

Klockan är strax efter 5 på morgonen när jag sitter och skriver det här. Jag måste nog vara min egna värsta fiende, eller någonting. Min kropp och mina tankar är utmattade, bokstavligt. Tyvärr är sömnen bortgången likt gårdagen är för de fortfarande levande. Om det är insomnia, eller om det är min hjärnas ihärdiga tankes smedja som gör att jag går sömnlös om nätterna, det är en fråga som enbart gudarna kan besvara. Hur som haver så sitter man, eller rent teoretiskt så halvligger man i sin säng, täcket är uppdraget för att hålla värmen medan mina Jaffar-fingrar knappar flitigt på mitt stackars besudlade tangentbord som inte ens vid en tidig morgon kan skonas mitt skrivande. 
När ska allting bli som man önskar det vore. Det är en fråga som man ställt och kommer ställa sig många gånger framåt i tiden. Svaret på det är - jag vet faktiskt inte. Jag har slutat förstå mig på människor också. Vissa saker har man helt enkelt inget förståelse för. Man blir inte längre överraskad utan det har blivit lite av en jargong, något av det vanliga. Om det skulle en dag bli annorlunda så skulle det vara i sig, jävligt konstigt. AJA

Vet inte ens vad fan man vill med det här inlägget. Men jag skiter fullständigt i, om du som läser tycker det är tråkigt. SLUTA LÄS. Jag behöver den här bloggen, måste få ut den irritation, den hopplöshet man ibland kan känna och alla andra möjliga yttringar av känslor som behöver någon form av space att fritt kunna uttryckas. Livet fortsätter väl att rulla, tåget kommer aldrig att stanna utan den kommer att fortsätta att rulla nästintill all oändlighet till det en dag kommer till slutstationen och det blir ens stopp, ens avskedsansökan med livet. Ska fortsätta trots min deppiga stämning i denna skrivna stund försöka att bli gladare och mer positiv. Människor är som dom är, Saker är som dom är, man kan helt enkelt inte göra någonting åt det. Det är bara att sluta tänka så mycket, och kanske leva ännu mer. En människa är så mycket värd som du väljer att värdera denne. Samma sak är det med de saker och händelser som sker runt omkring en. Ska fortsätta vara positiv, för om hoppet är ute är det lika gärna dags att gå och dö.

Dags att avsluta inlägget. Vet fortfarande inte vafan jag vill få fram. AJA

Det har varit lite upp och ner den senaste tiden faktiskt. Har inte haft någon lust alls att blogga, har inte känt någon ork. Men ska försöka skriva lite mer, det verkar finnas åtminstone ett par personer som fastnat för den här bloggen. Varför det förstår jag inte. Man måste antagligen utföra någon form av psykoanalytisk undersökning för de stackarna som dag in och dag ut lyckas knappa in sig på min patetiskt tråkiga blogg för att finna - nada. Har inte bloggat sedan början av januari, det är förmodligen min längsta torka. Det är faktiskt rätt komiskt att min blogg dog mer eller mindre direkt efter att jag för hundrafemtioelfte gången lyckades återuppliva den senast.

Till skillnad ifrån hur det brukar vara så har saker och ting faktiskt börjat hända. Det var knas ett tag med skolan. Det var nästan på mållinjen att man inte ens skulle få fortsätta. Hade lite för många restpoäng, så det knasade sig rejält kan man väl säga. Fick veta ifrån min söta lärare att jag var tvungen att skriva en salstenta 2 dagar innan den skulle skrivas. Man kan säga så här; Ordet PANIK fick en mer djupgående och personlig betydelse för mig. Till mina fienders förtret så gick faktiskt tentan GALANT. Klarade den!

Hursomhelst, nu sitter man i sitt rum, småtittandes på en arabisk film (!) och äter lite pistagenötter. Det känns sådär just nu. Känner mig ensam, haha jag är ju ensam i denna stund. Mobilen är tyst, ljudet ifrån TV är avstängd och det enda som hörs är mitt jädra knappande på mitt stackars misshandlade tangentbord. Om livet leker eller inte, det är svårt att säga just nu. Vissa saker har lämnat ens tankar, för att ersättas med andra. Men det är väl det som kallas för att l e v a.

Den här veckan har ändå börjat rätt okej, med kulmen på lördag då en viss Dlol skall firas. :)

PUSS